Innan jag fick på mig allt detta som dessutom hänger ihop med apparaten på bröstet var jag nära att ge upp. Det var ihoptrasslat och helt plötsligt kändes det lite som när jag skulle sätta upp julgransbelysningen eller sätta papper på dotterns skolböcker. Då flydde hon till en kompis innan jag fick utbrott. Exakt så kändes det alltså med detta. Det är liksom inte lite grejer jag ska ha på mig. Kommer jag verkligen att kunna sova med allt detta?

Jag gissar på att när jag vaknar imorgon så är allt ihoptrasslat och jag kommer få åka till vårdcentralen sån imorgon för att dom får klippa upp skiten.

Jaja äntligen ska jag då få göra en registrering. Vi var 5 stycken i ett rum och en sköterska visade hur man skulle göra. Sen fick vi varsin (vad det såg ut som) dataväska med grejer i. Jag sa till sköterskan:

-Jag ser ut som en sån där..vad heter det...

Sköterskan: -Ja en direktör

Jag: -Nääe en självmordsbombare skulle jag ju säga.

Sköterskan: -Jaha ja (skrattar lite halvtaskigt)