Jag satt och pratade med Becka i vanlig ordning på chatten på Facebook, jag frågade henne när det kommer barn och plingar på dörrn och är utklädda till påskkärringar/gubbar. Det hade hon ingen aning om. Jag berättade då vad som hände för några år sen.

Jag bodde i ett annat område då och där fanns det massor av barn. Jag hade en liten tös på våningen under mig och hennes två kusiner några trappuppgångar bort.  Dom kom till mig, hade en kompis med sig, räckte över en teckning vad jag tror skulle föreställa en kyckling, kunde varit en fladdermus också, var lite osäker där faktiskt men i alla fall. Jag hade inget godis hemma men däremot persikor. Jag gav dom varsin persika, log och tackade för teckningen. Dom sprang ner för trappan och jag trodde jag hade gjort en god gärning med mina påskpresenter. På den tiden rökte jag så jag gick ut på balkongen, såg dom fyra söta påskkärringarna... slänga persikorna i papperskorgen! Där hade jag slösat bort fyra av mina goda frukter och sen slängdes dom! Året efter öppnade jag inte.

Becka kom på en idé, att jag i år (jag bor inte längre på samma område) ska ge påskkärringarna varsitt bananskal att suga på. Med min fantasi såg jag det framför mig helt klart. Jag öppnar dörren, mumsar på en banan, får en teckning, dom får bananskalet, jag tackar för teckningen och stänger dörren, innan jag stänger den hinner jag se barnen som små fågelholkar samtidigt som dom tittar på bananskalet. När jag förut låg i soffan med datorn på magen skrattade jag som fan, jävlar har nog inte skrattat så mycket på länge.

Nogger kom fram, jamade, tog mobilen och hade tassen på kortnumret till psyk. Hon såg uppriktigt väldigt bekymrad ut. Jag tror mitt skratt skrämmer skiten ur vem som helst.

Imorgon ska jag handla hem bananer!