Mobbing
Det får en att vakna upp, försöka sätta sig in i hur man själv skulle bli om man hade blivit mobbad. Mobbare säger ofta "Ja men det var ju så länge sen, vi var ju bara barn". Det stämmer men för den utsatte försvinner aldrig minnena. Tänk på det.
Jessica Möller blev mobbad hela sin skoltid och sedan även hennes son. Skolan sa att det inte fanns nån mobbing på deras skola för dom hade "Friends" (ett svenskt projekt som arbetar mot mobbning i skolor). Än idag ser fan inte lärarna! Vad är det för fel på folk egentligen? Detta är ju faktiskt ett stort problem i många skolor. Det är dags att agera och det är NU!
Jessica är en flitig bloggare och om du vill läsa den så finns den HÄR
Blev mobbad i många år men när jag äntligen kom till högstadiet ändrade det sig ganska mycket.
Fortfarande var det en del av de gamla mobbarna som försökte fortsätta sin mobbing men då jag fått nya vänner som sket i vad de andra skvallrade om för skit så var det lättare för mig att verkligen strunta i mobbarna och då rann det ut i sanden till slut.
Men detta med lärarna alltså. De såg ju verkligen vad som pågick eftersom jag var en sådan som blev rasande på mobbarna och gick i klinch med dem då och då....
Det var dock aldrig någon som tog tag i det förrän jag bråkade med en lärare en gång som "straffade" mig för att jag bråkat med en mobbare och då fick jag byta skola...
Japp, det funkade så då och så funkar det fortfarande. Det är inte mobbarna som straffas och flyttas på utan den mobbade. Inte konstigt att mobbning aldrig upphör.
Om mobbare blev flyttade istället så skulle även barn tänka sig för innan de mobbar. Man vill ju liksom inte förlora sina vänner för att man vill vara elak mot någon.
(Oups, ursäkta uppsatsen...men ämnet upprör mig än idag)
Blev också mobbad på gymnasiet på 70-talet.
Då så var detta med mobbing något som man för-
trängde, som man inte ville prata om.
När jag sedan började jobba så gick allt jätte-
bra men lärde mig av detta att aldrig någonsin
säga, eller göra, något som gör gör någon annan
ledsen. Kommer alltid ihåg hur det kändes.
Men det enda som gäller är att förlåta. Annars
så gör man bara sig själv illa.
För mig tog det många, många år att kunna göra
det men förstår nu efteråt att de själva var
osäkra och gaddade ihop sig i gäng som gjorde
att de då kunde känna sig säkra på sig själv.
När vi mötte någon av dom på stan - och gav
igen - då var de inte så kaxiga.
