Jag har ju en dotter som bekant. Hon var inte planerad, men högst älskad och välkommen när hon kom. När jag växte upp så var barn inget jag tänkte på att jag skulle skaffa. Det skulle bara finnas där men jag hade ingen längtan efter det.

Jag var sambo med en kille i några år efter samboskapet med min dotters pappa (några år senare) men det var inte tal om att skaffa syskon till min dotter, det var nog för att jag inte riktigt hade dom känslorna för honom, varför jag förlovade mig med honom på 1-årsdagen är för mig idag ett mysterium men så var det. Jag var mitt uppe i annat i mitt huvud på den tiden så jag tänkte inte ens tanken på att vilja ha fler barn. Min dotter var absolut inte jobbig, inte på nåt sätt.

Idag kan jag ångra att jag inte skaffade fler, jag kan sörja att det var så mycket annat som upptog min tid att jag inte fick dom tankarna. Särskilt som min dotter nu kommer flytta 30 mil från mig, mitt enda barn.

Idag är jag för gammal, jag orkar inte börja om med blöjor, dagislämning, hämtning och allt som det innebär. Jag är också ensamstående, flata och har inget förhållande. Det är svårt för ensamstående att få barn.

Carola Häggkvist har ju som jag ett barn, Amadeus 14 år och även hon sörjer att hon inte fick fler barn och syskon till sonen. Hon har i flera år haft en hemlighet och nu i påsk ska hon åka ner till Sydafrika och adoptera en dotter, Zoe, ålder på henne säger hon inte men eftersom hon kan räkna lite så gissar jag på att det i alla fall inte är ett spädbarn, om det nu inte är ett mirakelbarn som Gud har sett till att Carola fått adoptera. Carola tycker också att hon är för ung för att inte bli mamma på nytt, hon är 45. Men hennes önskan har varit så stark så länge så hon kommer nog bli en fantastisk mamma till Zoe. Jag kan bara önska henne lycka till!