Jag har ända sedan Jessica Andersson var med i programmet "Fame Factory" tyckt om henne. Alltid tyckt att hon är så underbart gullig till sättet, så jordnära.

Inatt läste jag ut hennes bok "När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var". Jag hade då sett henne i programmet "Livet blir bättre" där hon berättar om sin egen uppväxt, om sin mammas missbruk, hur hon och hennes syskon växte upp i ett hem som var allt annat än tryggt. Mammans karlar som inte bara misshandlade mamman utan även barnen då och då. Hur dom flyttade runt lite här och var och aldrig visste hur det skulle vara när dom kom hem efter sina skolor.

När jag nu har läst hennes bok så förstår jag lite varför hon är så jordnära. Hon har ju själv varit på livets baksida och är bara tacksam nu över hur livet blivit..trots allt.

Jag själv hade en väldigt trygg uppväxt. Föräldrar som jobbade, mat som stod på bordet varje dag, visst var det fester ibland och visst var det alkohol inblandat och aldrig att det var tal om barnvakter som idag. Barnen var med, vi sysselsatte oss med diverse saker. Det var allt från att sitta i ett rum och lyssna på musik till att vara i en källare och spela pingis. Vi for aldrig illa för festerna spårade aldrig ur vad jag kan minnas. Vet att min pappa dansade med mig, jag stod på hans fötter medan tex Flamingos låtar ljöd ur högtalarna. Jag skrattade och pappa var aldrig så berusad att han var otrevlig ..mot nån! Som sagt, jag har haft en bra uppväxt. Det var mer i tonåren som jag själv var lite av ett "problembarn", ja enligt mina föräldrar då. Jag var ute och söp varje helg, ibland nån dag i veckan, sket i skolan. Hade mer frånvarotimmar än närvaro. Nu pratar jag om högstadiet och gymnasiet då.

Nu när jag läst Jessicas bok undrar jag..fanns det någon i min klass som hade det som hon? Tänk om det fanns det fast man som barn inte noterade det. Jag kan inte komma på någon faktiskt men vad vet man. Jag har inte hört något i alla fall.

Har ni inte läst Jessicas bok så gör det.