Jag och min syster satt i sommarstugan framför teven och tittade på "Sommarmorgon". Black Beauty visades när vi såg vår pappa komma upp på trappan till stugan med tårarna trillandes på hans kinder. Han som aldrig brukar gråta. Jag som 6åring (skulle fylla 7) och syrran som 9åring satt helt förstelnade. Pappa öppnade dörren och lugnade sig lite och funderade väl på hur han skulle säga det. Han kramade om oss och sa sedan att vår mamma nu hade kommit till himlen. 31 år gammal och vi hade mist vår mamma. På sommaren hade hon lovat mig att hon skulle bli frisk för att komma hem och fortsätta sy klart min klänning som jag skulle ha på min 1a skoldag, det blev inte så. Ingen vet riktigt vad hon led av, fanns inget namn på sjukdomen. Allt jag minns var att hon sov mycket innan hon kom till sjukhuset, syrran lagade mat när pappa jobbade. Ingen trodde att det skulle vara så illa som det var. En vecka innan min 1a skoldag försvann hon alltså från oss. Jag var den enda som höll en pappa i handen när vi kom till skolan. Det blev jag retad för.

33 år på dagen har gått. Om hon hade fått leva, hur hade mitt liv sett ut då? Hur hade min pappas liv sett ut? Han som träffade en ny efter bara 5 månader.
Hade jag fått barn så tidigt? Hade jag kommit på att jag var flata mycket tidigare? Senare? Inte alls? Jo jag tror att jag hade upptäckt det tidigare. Men halva jag är från henne och jag är glad över att just hon var min mamma, iallafall i nästan 7 år.
 
Tack mamma för att du gav mig livet.