...med min katt. Idag fick jag veta att imorgon kommer någon att ta hand om min katt så att hon slipper lida mer. Hon har fått lida tillräckligt.
Idag har hon fått göra lite som hon vill. Hon har fått äta sin älsklingsmat på ett fat i vardagsrummet brevid soffan där jag har suttit och verkligen försökt få in varenda rörelse hon gjort. Katter har ett sjätte sinne det vet jag och på något sätt tror jag att hon vet vad som ska komma. Aldrig någonsin har hon legat på sin filt och jag fått klappa och gosa med henne utan att hon har gått undan. Hon är inte den keliga typen utan kommer och stryker sig mot benet eller handen när det passar henne. För en stund sen låg hon återigen på filten och jag satte mig på knä framför henne och gosade in mitt ansikte i hennes, pussade henne, talade om för henne att hon kommer få det bättre dit hon kommer. Jag fick klappa henne länge, fick pussa på henne utan en tillstymmelse till att vilja flytta sig. Hon vet, det känner jag på mig. Mina tårar har runnit nästan konstant i flera timmar. Förut när jag låg i sängen så låg hon vid elementet, tittade på mig och log. Jo jag har läst att när katter ler så blir deras ögon mindre, precis som våra och liksom mungiporna uppåt. Så låg vi och tittade på varandra och jag ömsom log och ömsom grät länge. Den bilden kommer jag bära med mig resten av mitt liv. Jag trodde inte att jag skulle bli så här blödig när dagen var inne men ack så jag bedrog mig, det blev värre än jag trodde. Hur det kommer bli imorgon orkar jag inte tänka på. Som tur är kommer jag ha häcken full med en liten tjej på snart 1 år och min dotters katt imorgon. Jag kommer att gråta det vet jag, floder men också kunna tänka på annat. Det är cruising här imorgon och jag och Josefine ska stå på balkongen och titta på fina bilar.




Godnatt med er, var rädda om er och varandra.