Jag försökte sova förut, det gick inte så bra. Jag vände och vred på mig, funderade mer och mer på min ekonomi, den jag inte har. Det känns som om jag sitter i en rävsax. Alla pratar om vad dom ska göra när barnen flyttar hemifrån, det gjorde min dotter förra året. Jag planerade också, jag hade ingen annan att ta hänsyn till, jag skulle göra så mycket men hur blev det? Jo jag blev sjukskriven olika % under ett år, vad händer sen? Jo jag blev varslad, vad hände med ekonomin? Jo eftersom jag varit sjukskriven så får jag inte ens ut dom där jävla 80 %. Nu är jag tvungen att jobba heltid, finns det jobb? Nej. Jag kan inte jobba med vad som helst eftersom jag har arbetshinder. Det är riktigt illa nu. Igår hittade jag en tia i ett par byxor som jag hade lagt i garderoben, jag blev jätteglad. Allt kostar pengar. Jag behöver mediciner, salvor och att ta mig till grannkommunen för läkarbesök kostar också pengar. På måndag går mitt frikort ut på läkarvård, hurra liksom. Önskar att jag hade frikort även på Apoteket men nej då inte än inte. Förr räknade man dagarna tills lönen kom och man planerade vad man skulle shoppa. Den glädjen har tagits ifrån mig. Det finns inga pengar över till någonting, det är ett evigt jävla knåpande med pengar hela tiden. Dom som aldrig har haft sin ekonomi i bott vet inte hur det är, det finns inte ens en krona att lägga undan. Det tär på min kropp, min hälsa och det märks. Jag skulle behöva klippa mig, jag skulle behöva färga håret (ATT det behövs), jag skulle behöva sövas ner för att alla utslag kunde läka men eftersom jag har en inre stress så kliar jag i sömnen, då läker det aldrig. Jag skulle behöva inlägg i skorna så jag kunde komma ut och gå och inte få ont 50 meter bortanför porten. Men det kostar pengar och det ligger i grannkommunen. Jag skulle behöva gå till tandläkaren, ja för flera år sen men det finns det inga pengar till.
Jag förstår nu dom som rånar banker och dyl. Jag skulle själv aldrig kunna göra det men jag förstår desperationen. När man inte får nån hjälp från samhället då tar man till den sista utvägen. Enda jag vill är att få ett jobb, känna glädjen när lönen kommer, kunna unna mig nånting istället för att känna sig fängslad hemma, framför datorn.

Dagens höjdpunkt är när jag får äta. Jag har bara råd att äta en gång om dagen, det finns inte pengar till att äta flera mål om dagen, inte ens frukost. Jag vaknar hungrig och jag går och lägger mig hungrig.

Jag säger som Martin Luther King... I have a dream.