När jag bestämde mig för att sluta röka som var några dagar innan nyårsafton så bävade jag för det, visst jag tyckte att det skulle bli underbart att få bort den lilla musen som pep i mina luftrör när jag skulle sova eller att döden inte var nära varje gång jag kom upp för alla mina trappor men jag visste sen förut att det som skulle bli det jobbiga var rutinen, att gå ut på balkongen på morgonen, röka innan maten, röka efter maten, ta några bloss i väntan på tex att jag virusscannat datorn eller i väntan på nåt annat. Jag har ju trots allt rökt sen jag var 13 år med två uppehåll så det har ju varit typ så varje dag. Nu kanske det är lättare när jag bor själv, inte har ett rökande ex eller vänner som röker längre. (Ewa du är välkommen tbx om ett år). Detta har jag alltså inte en tanke på längre. Jag har fått andra rutiner, nu öppnar jag balkongdörren för att vädra eller om katterna känner för att förfrysa tassarna en stund. Det är konstigt hur det kan vända så fort, att en rutin kan brytas så enkelt i hjärnan. Nu är det iallafall 13 dagar sen som jag tog min sista cigg och jag tänker inte på cigaretter, jag kan titta på film där dom röker så det står härliga till och jag kan gå förbi nån som röker utan att känna att jag skulle kunna ta livet av människan bara jag fick ett bloss. Jag kommer att klara det här det vet jag. Folk har sagt att jag kan ju iallafall feströka. Näe varför det? Nu vet jag inte hur jag skulle reagera eller hur suget skulle bli om jag skulle festa nu men jag håller hellre mig ifrån fester tills jag är så pass säker på mig själv för jag tänker ju inte bli nykterist bara för det, inte för att jag festar ofta, det är väl 3-4 gånger om året eller nåt. Så fortsätt håll tummarna för mig! Jag är duktig, jag kommer iallafall inte att dö av lungcancer förhoppningsvis.

Som hjälp stoppar jag in en prilla när det är som värst eller en sugtablett men snart ska jag sluta med det också för det var ju faktiskt delvis för att ekonomin är en katastrof som jag ville sluta med rökningen.