Är jag normal?
Jag kommer på mig själv med att tycka synd om djuren på Country life inne på Facebook. Okej ni kan garva nu. Jag fortsätter under tiden då. Har jag harvat saker till en del djur men inte till andra så äter tex kossorna sina jävla klöver medan kanske lilla fula lammet med ET-ögon tittar på mig, ja dom gör faktiskt det och fult är det också och har inget vete fått. Det är här jag kommer på mig själv efter en sekund efter när det där fula helvetet har tittat på mig att i tanken så säger jag"Näe det finns inget att äta till dig". Likadant med den fula kaninen med lika stora ET-ögon. Dom tittar på en med bedjande ögon och då får jag nästan dåligt samvete, eller inte nästan, jag FÅR dåligt samvete för att dom inte fått nåt att äta den här omgången. Annat är det om man pratar med sina riktiga djur. Jag brukar prata med mina katter, oftast är det "Nej jag vill inte lickilicka i ditt fishål", men lika ofta är det för att dom vänder just fishålet mot mitt ansikte.
Säg att jag inte är ensam om detta. Jag kanske måste vara med i Insider, Outsider eller nåt annat jävla sider?
Är jag ensam om det så..ja..skjut mig!
Men det är rätt fascinerande det där spelet. Otroligt att man stoppar in en bunt med tomater och ut kommer det små ketchupflaskor ur skiten efter nån minut. Kossorna äter klöver och ut kommer det mjölkflaskor. Otroligt vad dagens kossor kan göra. Trycker man in grape i en annan maskin så kommer det ut en vinflaska liksom. Jag brukar reta bina också. Dom ska ju suga nektar eller nåt annat roligt ur klövern, dom kommer, jag tar klövern och då får dom vända om, utan nektar (här garvar jag). Det enda som är naturligt egentligen är bakmaskinen. Man fyller med mjöl, ägg och mjölk och ut kommer det en fin brödlimpa.
Jag behöver nog skaffa mig en flickvän!
Hehe, jag kan faktiskt också tänka så när jag tackar nej till en gåva i Farmville eller säljer ett djur. Det känns så taskigt, de är ju så söta... :-)
JA! Är precis likadan! Kunde inte sälja mina djur i FV eller CL för "man vet ju inte var de hamanar eller om de får ett hem"... Trots att det var så trångt att det var djurplågeri att ha dem så tätt...
(Njä, tycker det är lite pinigt.. :-D)
Hahahhahahaha....
Du är inte ensam om detta. Jag looovar!!!
En av anledningarna att jag la av var just dom stora ögonen o brist på mat till alla.
Vänta du bara, dom sätter snart ögon som fäller tårar på bina nu när du skrattar åt dom...
Hahahaha
Åhh nu e du snart på 1000.....
GRATTIS!!!!!
Fan nu gick jag in på blogg.se för att jag tänkte att jag kans ju starta en blogg,känna mig för lite o ja du vet. Se om det finns ett mysigt hörn till mig. Men jag kunde inte göra ett konto, kom då på att va fan jag kanske har en blogg.se sen många år tillbaka. Men vad fan hette den då???
Klickade på skicka nytt lösen grejs, men har inte fått något. Tror det är en förbannelse över mig o bloggar. Hahahaha
Ha ha ha ....när jag var liten (så iof inte nu längre) tyckte jag synd om stenen jag kanske sparkat iväg precis,så jag hämtade tbx den för tänk om den låg vid sin stenfamilj o jag just sparka bort "mamman".
Ja och sen gick det som det gick här i livet med hehe
Haahahahahah! Du e ju bara för underbar ;) MEN jag håller med om att fåren tittar på en när de inte får mat, gäller att se till att maten räcker ungefär lika länge till alla djuren och när någon mat råkar ta slut så avbryter man o skördar allt som finns och kommer tillbaka nästa dag för då räcker maten längre ;)
Puss
Sv till Anette: Jo men vetet måste jag ha till väderkvarnarna för att få mjöl till bröden så ärligt talat så får dom sällan mat numera s. Puss
Hahahahahahaha! Jag var tvungen att komma tillbaka och läsa det här, hahaha!
TUR jag inte håller på med den, jag skulle säkert fastna. När vi hade vår gröna leguan (en best på cirka en meter) sa djuraffären att den skulle äta en pinkis då och då. Pinkis= råttbebis
Vi (nåja, HAN) slängde in en pinkis som låg och pep. Ödlan slickade på den och gick vidare till sin mumsiga sallad. Kvar låg beb..eh PINKISEN och grät. Till slut förbarmade jag mig och plockade upp den, matade den med varm mjölk och eh..blev råttmamma. Jag gick upp var fjärde timme på natten och matade den lilla rackaren.
Till slut hittade jag en råtta, hos en kompis kompis, som hade mjölk. Hennes ungar hade dött. Vi lade in bebisen och förväntade oss magiska scener. Råttmamman klev fram, nosade lite (jag höll andan och log). Sedan bet hon ihjäl ungen.
Jag grinade i dagar.
EN flickvän? Snarare 4!
