Det verkar inte som min utveckling i musikväg går framåt. Jag är uppvuxen med Smurfarna. Jag köpte små fula smurfar i alla kategorier. Man tog med dom till skolan och hade dom längst fram vid bänken. Och i bänken var det ännu fler. Råkade man glömma dom där på fredagen och kom hem utan så var man bara tvungen att åka tillbaka. Muta nån städare med kola som man hade köpt på BP (en mack på den tiden för dom som inte var med) för att hon skulle öppna klassrummet så var den helgen räddad.

Min dotter är född -88 och lyssnade också på smurfarna. Jag hade kvar några av mina avlagda små fula smurfar som kanske inte helt var intakta. Kunde fattas ett halvt tennisracket, ena benet var sönderbitet dock inte av mig utan av min hund.

Nu har dottern flyttat hemifrån och smurfarna är mögliga men då har Alvin & the Chipmunks kommit. Jag såg den andra filmen igår och jag måste säga att helvete vad roliga dom är och musiken, jösses. Ni som har mig på MSN ser ju vad jag lyssnar på på Spotify och hm ja, hela dagen idag har det då varit just Alvin & the Chipmunks. Jag diggar musiken för sjutton och jag är 40!

Jag lovar. När jag sitter på hemmet 87 år och får höra gamla godingar på radioprogrammet "För oss med rullatorer" så kommer jag sitta där och digga då också till både smurfarna och the chipmunks, ja iallafall tills den nyopererade höftkulan säger ifrån eller tills hörapparatens batterier börjar ta slut, men då tar jag Camilla 92:s apparat och ger hon mig den inte så slår jag sönder hennes plastikopererade överläpp eller sticker hål på hennes F-kupa gjord av silikon med en potatissticka.