För snart 4 år sen drabbades jag av svåra smärtor i magen och jag bara skrek rakt ut, jag hade i två års tid haft smärtor av och till, så svåra att en förlossning inte var nånting i jämförelse, det höll i sig i flera timmar och gick sen över. Just den här förmiddagen skulle jag en kvart senare köra mitt ex till tåget då hon hade varit hos mig i några veckor. Jag kände direkt att det bara var att ringa ambulansen, exet fick ta sig ner till stationen bäst hon ville, jag kunde då rakt inte köra. Ambulansen kom en halvtimme senare och då hade jag krupit omkring med svåra smärtor och plockat ihop grejer jag skulle ha med mig. Dottern bodde hemma men sov hos sin dåvarande pojkvän.

Ambulansmännen gav mig morfin för att jag skulle härda ut och dom tog mig på stort allvar och det är jag glad över för när jag kom till sjukhuset så konstaterade dom att det var en inflammerad blindtarm som var på väg att brista. Hela buken var full med var. Vem fan vet vad som hade hänt om hon i luren inte hade tagit mig på allvar.

Emil Linnell hade inte samma tur, sjuksköterskan i luren skickade ingen ambulans då hon trodde att han hade panikångest då han sa att han inte kunde andas och att han svimmade av så fort han reste sig upp. Han hade feber och legat sjuk ett par dagar. Samtalet bröts och hon ringde upp Emil, han sa återigen att han ville ha ambulans för att han inte kunde andas, inte heller denna gång skickades någon. Två timmar senare hittade en granne honom i lägenheten - död! Han hade låst upp dörren för sjukvårdarna som han trodde var på väg, istället dog han.

Nu är det banne mig dags att ta folk på allvar. Visst det finns folk som ringer efter ambulans och det kanske inte är nåt men det ska man ju inte ta för givet och man kan ALDRIG ställa en diagnos utan att bli undersökt. Fruktansvärt och detta är ju inte första gången och absolut inte sista!