Runt 12.33 smsade Carro och frågade om jag ville vara barnvakt 1 timme åt hennes sötingar Josefine 3 år och Oliver 8 månader. Jag var trött men det var kris då dom skulle på urnsättning och regnet stod som spön i backen så jag tog dom. Josefine har jag ju haft massor men Oliver har bara träffat mig några gånger, det visade han också.

Han vrålade i en halvtimme i sträck. Jag bar, jag sjöng, jag försökte ge honom välling, försökte få honom intresserad av en liten boll som låter inuti men icke! Vråla var han bra på. Jag satte honom i knät så han skulle se Josefine men inte hjälpte det heller.

Till slut satte jag på "Bolibompa" och då tystnade han. Illbligade på det där och det var nog tur att Josefine var med för det var hon som fick honom att skratta genom att busa lite. Tack Josefine! En sak är säker, jag och Oliver måste träffas oftare om jag ska ha honom igen utan mamma och pappa. Undrar om han hämnas med att ge dom en bajsblöja som heter duga enbart för att dom lämnade honom hos tant Sune.

Nogger viskade nåt i örat på honom och då grät han inge mer sen. Får nog fråga vad det var hon viskade, nyfiken jag!

 

Dom blev polare och i soffan sen fick Oliver ett redigt tag om Noggers päls men det bekom inte henne.

 

Syskonkärleken gick inte att ta miste på. Dessa två var trygga med varann helt klart.

 

Jag sa till Josefine då Oliver skrek som värst i början "Jag går till vardagsrummet med Oliver så kanske han blir gladare". Varav Josefine svarar: "Ja gör det så kan du och jag leka i köket". Det skulle sett ut det. Stackarn som var alldeles utom sig av både sorg och bitterhet över att mamma och pappa lämnade honom bara så där hos nån han inte kände igen.