För ett tag sen pratade jag och min dotter om människor som dött i sina lägenheter och sen legat där i flera veckor eller till och med månader. Tex låg en tant i hennes trappuppgång i flera månader och jag har läst om tre andra i min stad. Det är tragiskt som fan att man är så ensam att ingen saknar en.

Jag sa till min dotter att det aldrig får gå så länge mellan gångerna då vi inte hörs att det kommer hända mig med. Hon ba: "Men mamma, skriver inte du ett blogginlägg en dag så vet jag att det har hänt nåt så det är lugnt". Okej, så har jag tex en trasig dator och mobilen inte funkar som den ska, jag har inte skrivit nåt i bloggen på 2 dagar så innebär det att jag snart har mängder med poliser och en präst i mitt sovrum när jag ligger där i sängen med papiljotter i håret och ett helt felsytt nattlinne som jag försökt mig på att sy när jag inte hade så mycket annat för mig? Det låter skrämmande. Snacka om att det skulle stå i tidningen sen, Sune med papiljotter liksom.

Man är rätt trygg alltså. Är väl samma om man inte skulle vara på Facebook en dag, då hade jag haft hela min vänlista utanför dörren. Kanske skulle testa? Vad ska jag göra istället då? Bygga lufthus av tandpetare?

Det är lördag idag förövrigt.