20 augusti 1976

Sommaren 1976 var jag 6 år, jag längtade till min första skoldag. Mamma hade börjat sy en klänning som jag skulle ha på mig, den turkosa skolväskan med Kalle Anka var inhandlad och bara låg och väntade på mig. 

 

Några veckor innan den dagen insjuknade min älskade mamma i något som ingen visste riktigt vad det var. Jag åkte på Röda hund och fick inte åka och hälsa på henne, jag satt istället med morfar i gräset och spelade hockeyspel. Mamma skulle ju snart komma hem igen lovade läkaren min pappa, mamma skulle hinna att sy klart min klänning.

 

Mamma hann aldrig komma hem. En morgon strax efter kl 9 på morgonen den 20 augusti satt jag och min syster i sommarstugan och tittade på "Sommarmorgon" då vi såg pappa sakta komma gåendes upp för trappan, han öppnade dörren, tårarna trillade ner för hans annars så torra kinder. Han gick fram till teven, stängde av den, satte sig mellan oss. Jag stoppade in ännu ett "buggtuggummi" i munnen och fattade inget.

 

Han tittade på oss, tog sats och sa sedan: "Nu har mamma blivit en ängel, hon kommer aldrig mer hem". Min syster som är 2 år äldre än mig började gråta hysteriskt medan jag fortfarande inte fattade nåt. Min klänning då? Vem skulle göra klart den? Vadå mamma kommer inte hem? Frågorna var många. Helt plötsligt fylldes sommarstugan med folk som kramade om mig och min syster. 

 

Detta kan jag ta fram när jag vill, jag ser det framför mig fortfarande.

 

Hon blev 31 år och jag har överlevt henne med 12 år. Idag är det 36 år sedan och varje 20 augusti tänker jag på¨henne plus 21 april då hon skulle fylla år, samma dag som min egen dotter. 

 

<3

 

 

Ett av de få kort jag har på henne. Bröllopsfotot där hon helt ovetandes att hon 11 år senare inte skulle finnas mer.

 

 

 

<3

Vad hemskt det måste ha varit!
På fredag är det 21 år sedan min mamma gick bort.
Jag hann i alla fall ha henne medan jag var barn, och hade också tid att förbereda mig på hennes död. Jag var 25, stod inte mamma så väldigt nära eftersom jag alltid var så självständig, och var förberedd på vad som skulle komma, eftersom hon hade cancer, som visserligen växte snabbt och okontrollerat på slutet, men ändå gav tid till förberedelser och avsked. Ändå var det en chock när hon gick över till andra sidan, och det tog liksom ett tag innan jag riktigt förstod...
Dagen innan hade jag köpt hus, och var liksom helt uppe i att få det i ordning, och boa in mig.
Jag flydde in i mitt huspyssel ett tag där, och tog liksom in det där med mamma lite bit för bit, långsamt, medan jag klädde väggarna med nya tapeter, och kånkade möbler och husgeråd...
Jag var inte med när mamma gick bort, och många tyckte jag var konstig som inte satt där och vakade.
Själv ville jag minnas mamma som hon var när hon var HON, och inte ett kolli som inte kunde prata redigt eller visste något om vad som hände runt henne.
Jag hade liksom tagit farväl ett par dagar innan, och ville verkligen slippa sitta där och se henne dö från oss.
Så här efteråt kan jag tycka att jag var egoistisk, som lämnade över det ansvaret på pappa, men jag har inte ångrat mig.
När jag såg mamma sista gången fanns fortfarande en bit av det som var HON kvar. Sedan var det liksom bara cancer alltihopa, och sitta och vänta på att cancern skulle ta över helt kändes inte alls lockande.
Då var ju liksom mamma redan borta...
Nu kan jag prata med henne ibland, men jag har tyvärr inte lärt mig tolka hennes svar något vidare bra... - Men jag är övertygad om att hon fortfarande finns där i universum någonstans. Kanske sitter hon här bredvid mig just nu... Eller kanske sitter hon på syjunta i himlen, och fikar med din mamma?
Vem vet?

Det var väldigt fint skrivet om en svår stund.
Jag blev rörd.
Ha det fint.

<3