Jag funkar, så kan man uttrycka det. Jag måste funka, livet går vidare för mig men det kommer alltid att vara ett tomrum efter Ewa, ett tomrum som aldrig kommer att grävas igen, det kommer aldrig att växa igen, jag VILL inte att det ska göra det. Ewa betydde oerhört mycket för mig och jag för henne. Vi var varandras bästa vänner och det kan ingen ta ifrån oss. 

 

I helgen åker jag bort i 34 timmar. Skriver inte vart. Det har ingen betydelse för jag åker inte dit för att träffa folk, jag åker dit för att få ett avbrott i vardagen och tankarna. Begravningen har inte varit än och jag vill få andas lite innan den och då passar jag på att lämna min stad och fara till ett ställe där jag kan andas lite lättare just nu. Få ny energi och känna mig lite friare. 

 

Jag kommer inte att vara ensam, jag kommer inte känna mig ensam och jag kan slappna av i sällskapet.

 

Jag började att jobba i måndags och den ångesten jag hade på söndag kväll var enorm men när jag väl började jobba så gick det bra. Jag pratade mycket med mina två kollegor och jag känner att jag får tips, råd och stöttning. Det var ett bra beslut att göra det. Dom dagarna jag var hemma var jag helt ur balans och dom dagarna hade jag inte kunnat jobba det vet jag.

 

Jag fattar fortfarande inte att min bästa vän är borta, det kommer nog att ta tid och det får väl ta den tid. Hon fattas mig enormt mycket! <3

 

Var rädda om er och varandra! <3