Nu är det över

Jag känner mig som ett utsketet päron, en urvriden disktrasa, en mosad banan. Så otroligt trött men nu är det över. Nu är det jag gruvat mig för i 3 veckor bakom mig.

 

Att se min bästa väns kista med otroligt vackra kransar och blommor överallt var så otroligt overkligt. Jag var inte beredd på att ett foto av henne skulle stå på en ställning heller. Det kortet hade jag aldrig sett förut men hon var så vacker, så naturligt vacker att man häpnade. Det kortet tittade jag på många gånger under den timmen begravningen varade. Hon kändes mer levande, som att hon stod bredvid och tittade ut över sina pojkar, familj, släkt och vänner, log och sa att det var helt okej, att hon mådde bra nu. 

 

Prästen var bra, han pratade om Ewa som att han hade känt henne länge, han tryckte på det som verkligen var Ewa. Omtänksam, hade ett enormt stort hjärta och älskade sina pojkar över allt annat.

 

När två av hennes favoritlåtar sjöngs av en solist öppnades kranen för många, inte minst för oss som visste att det var just hennes låtar. "Eloise" och "Have you ever seen the rain". Han sjöng så vackert och man hörde nästan Ewa sjunga med. Hon kunde texterna utantill och hon levde sig alltid in i dom.

 

 

Detta är kransen jag och sex andra tjejer hade fixat. Dom tre röda rosorna behövs kanske inte förklaras vad dom står för men det är i alla fall "Jag älskar dig". Den är så vacker och Ewa hade älskat den är vi helt övertygade om.

 

Det var helt overkligt att stå framme vid kistan, ta ett avsked och sen lämna henne igen.Jag pussade på två fingrar och lade på kistlocket och sa: "Jag säger inte farväl, jag säger att vi ses igen". En person som Ewa vill man ha tillbaka i sitt liv, man vill att det ska finnas en värld där vi återigen ska ses igen, det är då vi ska kramas igen, det är där vi ska skratta och umgås som förr.

 

Du fattas mig Ewa, nåt enormt! Vila i frid älskade vännen min. Älskar dig <3 <3 <3

 

 

 

 

Hu!! Förstår att det va jobbigt.. Tårar kommer när jag läser va du skrvit. Tänker mycke på hennes fina pojkar. Hur dåligt hon måste ha mått får att kunna lämna så mycke fina människor som fanns där för henne. Men som jag skrev till dig igår. Vi säjer inte farväl.. Vi säjer vi ses igen <3

Du förmedlar verkligen stämningen, jättevackert. Jag är helt övertygad om att ni ses igen!

Begravningar är jobbiga, och overkliga, men också vackra. Precis som du skriver.
Det är också väldigt skönt när de är över, för inte förrän begravningen ägt rum kan man liksom börja gå vidare själv.
Det där avskedet, och känslan av att personen i fråga finns på plats (vilket jag också är övertygade om att de gör) och man kan ta farväl och lämna vidare på något sätt, är hemsk, men också skön.

men Sune! Jag har inte läst din blogg på evigheter och när jag väl kommer in här så ser jag detta!

jag beklagar så hemskt, hemskt mycket. kan inte tänka mig känslan av att förlora en sådan nära vän. Döden är så hemsk, men bär med henne i dina tankar! På så sätt lever hon vidare! <3

Hoppas att allt är bra med dig i annat fall. Läste första inlägget och uppfattade det som om du funnit kärleken! Hoppas att jag förstod det rätt. Du är värd allt gott Sune!

Massor av kramar / Bloggdotra